Gravid, just nu i vecka 20+5, vilket innebär att vi är i 21 veckan. Den 3 december har det gått 6 månader. Det är om två veckor. Sen är det bara 3 månader kvar. Jag tycker att jag ser ut som ett hus, jag känner mig fet och otymplig med mina 57 kg. Men sedan visade Stefan mig en BMI cirkel, där jag med min längd fortfarande var i den ”normala” zonen med 57 kg. Jag är dock van att väga runt 45-47 kg. Alla värden ser bra ut, hjärtat, lungor, tillväxt, rörelser ja allt. Gjorde ett NUP-test där de visar kromoson-avvikelser. Även det testet var super. Både jag och Stefan kan nu känna hur bebisen sparkar.
Det känns väldigt bra när han håller på magen och pratar med den lille prutten som håller till där inne. Skulle nog önska att han gjorde det mer, men jag kan förstå att män/killar tycker att det känns helt onödigt. Men för mig är det ett ömhetsbevis och ett varmt sätt att säga utan att använda ord ”Jag älskar dig och er”.
Jag är så lycklig för att jag har Stefan. Han skulle göra allt för att vara hos oss, och det fina med Stefan är att när han gör något som gör mig ledsen säger han förlåt. Han försöker inte förklara bort det eller ljuga ihop något. Det gör att jag känner mig trygg med honom. Han går inte i försvarsställning för att jag gråter, utan tvärtom..han tröstar.
Så vi har funnit varandra, och står väldigt väldigt nära varandra nu. Det känns så skönt. Men den romantiska synen på att vara gravid och att allt skall vara bra den gick upp i rök förlänge sedan. I slutet av september när höfterna började hoppa urled, och världen var upp och ner ville jag bara inte längre. Jag hade så fruktansvärt ont att jag trodde jag skulle dö. Foglossningen startade mycket tidigare än va det brukar hos gravida. Mitt upp i allt tog Tilda livet av sig. Hon var den i gymnasiet som alltid hade fötterna på jorden och ställde upp. Hon fanns där och stöttade, och nu finns hon inte mer. Efter sig lämnade hon två små barn och sin man. Detta gjorde livet väldigt jobbigt, och minnen från att min bror gick bort kom tillbaka. Sedan hade jag blödningar, och ingen i sjukvården här ville hjälpa till. Tills att vi fick tag på Sofia som va barnmorska. Hon fixade så att vi fick komma till en privatläkare och kolla upp att bebisen hade det bra. Det var inga problem, så hur sjuksköterskan på Ryhovs kvinnoavdelningen kunde säga att jag fått missfall fattar jag inte. Vi fick byta barnmorksa till Sofia och Marie Louise, vilket jag är väldigt glad över. Jag trivs nu med familjecentralen. Senare fick jag träffa både läkare och ortoped på Ryhov, där de ville sätta mig i rullstol. Men jag vill gå så länge jag kan så, jag fick kryckor och starka smärtlindringstabletter istället.
Så jag blev sjukskriven. Lite svårt att jobba som danslärare när höfterna hoppar urled. Läkarna är säkra på att det kommer att bli värre ju längre graviditeten går. Men som sagt, nu är det bara 3 månader kvar. Har varit sjukskriven sedan slutet av september och är det resten av året. Men jag har tur som får gå på sjukgymnastik, har vanlig träning samt i bassäng. Även sjukgymnasten tyckte det såg illa ut. Men det gäller att se det positiva.. och jag har världens underbaraste pojkvän och vi skall få världens sötaste bebis. Det kan egentligen inte bli bättre ^^
Med all tid hemma har jag äntligen kunnat reda ut en massa saker, och nu känns livet riktigt skönt. Trotts att det gör ont. Det är fruktansvärt ensamt hemma när Stefan jobbar dock, men det får mig bara att inse hur mycket jag saknar honom och älskar honom.
Jag vet inte om jag skrivit det, men vi förlovade oss i somras. Han köpte oss Eva Attling ringar, och friade..i duschen..habba habba.. ^^ Vi har pratat om att gifta oss till sommaren. Vilket vore sagolikt. Han gör mig lycklig..
